Idag hade vi som sagt den första "riktiga" skoldagen. Det började med språk. Vänta ska ni få höra; Saya mahasiswa.
Det betyder; Jag är en universitetsstudent. Den ni!
Det var skrämmande att sitta i en liten (och där kan vi snacka liten) skolbänk igen, men det gick förvånandsvärt bra. Det läskigaste var att läraren ville att vi skulle säga meningar, helt själva. Hon pekade på en person och så sa hon en mening på engelska som man då skulle säga på indonesiska. T ex "I am a student", och då kan ni ju gissa vad man skulle säga på indonesiska.. Den var dock en av dom lättare. Men var ändå inte direkt svårt. Sist skulle vi göra vår egen mening. Aja, tror det kommer bli awesome att lära sig indonesiska!
Efteråt skulle vi ha en till lektion, International Tourism Management, dock blev den inställd av okända anledning och uppskjuten tills på fredag. Så grabbarna drog hem till våra husgäster och jag stannade kvar med 3 timmar dötid, för jag skulle åka med till ett "barnhem" Seed of Hope som Asia Exchange samarbetar med och kika. Den enda personen i klassen jag egentligen pratat med hade dock lektion så jag gick omkring först och funderade vad fan jag skulle göra. Men sen såg jag några jag kände igen från min lektion och frågade om dom också skulle med på resan. Det skulle dom. Så jag hängde med dom. Var ett skönt gäng Finnar! Vi gick på upptäcktsfärd i Denpasar och letade efter ett ställe att käka. Det var sjuuukt varmt och inga bra matställen i sikte. Så tillslut gick vi tillbaka och hittade ett ställe i närheten av Universitetet. När dom andra slutat sig lektion mötte jag upp Sandra, snacka med några andra Finnar också, som visserligen kan svenska.. Dom skrämde upp mig ganska rejält, så när Niklas kommer hem ska jag skrämma upp honom också. Rabies visar inga symptom på lång tid. Kan ta mellan 2 veckor till 2 månader. Och när det väl spridit sig, då är det kört. Jag har hela tiden tänkt att bettet bara var litet och det var ju bara en minimal droppe blod som man nästan behövde förstorningsglas för att se, men vem vet. Dags för Niklas att kolla upp ap-bettet!
Hur som helst. Bussen mot Seeds of Hope anlände och vi hoppade ombord. Jag var liiiite skeptisk mot det hela. Alltså inte själva grejen, den tyckte jag verkade helt underbar. Dom hjälper barn från alla möjliga bakgrunder att få ett hem, mat, utbildning osv. Så det var därför jag ville med. Det jag var skeptisk mot var mig själv. Ni som känner mig vet att jag och barn inte alltid går hand i hand. Jag har ingen erfarenhet av att prata med barn, vet seriöst inte hur man gör. Men idag har jag blivit omvänd! Efter bara en liten stund på rundturen var det en söt liten flicka, Jessi, som pratade massor och hon och hennes kompisar ville visa saker (hon kunde lite engelska). Jag visade på en karta var ifrån jag är och det tyckte hon var häftigt. Alla ungarna var supersöta. Jag insåg verkligen att dom bara var små vuxna som hade extremt nära till skratt. För tro mig, skrattade gjorde dom verkligen hela tiden! Blev väldigt imponerad av deras uppträdande också direkt när vi kom dit. Dom spelar på instrument som jag inte fattar att man kan få ljud ur ens, och så sjöng dom väldigt fint.
Inte den skarpaste bilden, men den visar ändå hur glada dom var hela tiden!
Gullungar
Ett av barnen som målat denna på väggen.
Väl tillbaka på skolan tog jag och Sandra motorcyklarna hemåt, med ett stopp på en supermarket där vi tryckte i oss en crepes och den första goda juicen sen jag anlände. Har pratat med en del av klassen idag, och alla verkar hur schyssta som helst. Har svårt att se att den här terminen skulle bli annat än grym. Nu sitter jag hemma i villan och väntar på att alla ska komma hem. Dom har varit/är i Kuta. Tycker lite synd om dom dock, för hur kul dom än haft idag, så kan jag lätt garantera att min dag har varit bättre.
//Marre
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar