Hallå, nu var det visst min tur (Marre) att skriva lite i bloggen...
Vet inte exakt hur eller vart jag ska börja, det finns FÖR mycket att skriva. Har ju varit på resa genom Java med Sandra och Robert ur klassen. Vi klättrade upp för vulkaner, andades svavel, såg fina solupp- och nedgångar, klättrade mer berg, badade, åkte väldans massa buss, blev behandlade som kändisar, bodde i ett rum som hade kunnat varit taget ur en porrfilm med zebra sängkläder m.m, bodde på riktigt risiga hotell och i Jakarta (huvudstaden) bodde vi gratis i en av dom finaste lägenheterna jag nånsin sett med en grym utsikt. Well. Det är svårt att få ner 2 veckors tid på ett bra sätt känner jag.. Kommer kanske ett inlägg som är mer detaljerat!
Lika bra att spola fram till denna helgen ist. Man kan lugnt säga att jag har haft både tur och otur, otur i turen och tur i oturen. I fredags åkte vi in till Kuta för att festa. Idag, söndag kl 17:00, kom jag tillbaka till villan. Och hur mår jag? Inte så bra. Kamera, visakort, moppenyckel, pengar... Borta. Stulet. Försvunnet.
Hur såg lördagen ut då? Jag vaknade upp i ett hotellrum inne i Kuta (med skrapsår och blåmärken lite överallt) där jag fått låna en säng eftersom jag blivit bestulen på hela min väska natten innan (alltså inga pengar, ingen mobil, ingenting kvar, inga skor?). Det enda jag hittar är en lapp som nån måste ha stoppat in i min ficka där det stod: ”Hello... I have your bag. My name is Dina, Irish Pub. 1 camera, HTC phone, 600.000 cash. Come see me. XOXOX”. Jag fattar ingenting men känner att jag måste ju hitta den här människan! Dessutom, hur stor är chansen att man faktiskt får tillbaka sin väska med så mycket saker inne i Kuta? Det är verkligen 1 på flera miljarrrrrrder. Min nyfunna vän Josh och jag beger oss ut på jakt efter internet så jag kan få tag på grabbarna och säga att jag lever. Han var snäll och ställde upp som min sugar daddy och betala för internettiden, köpte skor åt mig och mat. Över intranätet berättar Putte att kl 22 ska jag gå till Sky Garden och fråga efter Mr Brad (som ringt Niklas från min mobil), och då få tillbaka min väska. Huh? Sky Garden... ett enormt stort ställe, med enormt många människor som jobbar där, och jag ska bara fråga efter Mr Brad?!
Mitt vackra knä
När klockan var 22 drog jag, Josh och några av hans kompisar till Sky Garden nyfikna på hur detta skulle gå. Jag frågade första bästa person (kände mig extremt dum) ”Do you know if Mr Brad is here..?”. Hon tittar på mig väldigt skumt och sedan säger hon ”How do you know that name?”. Jag försöker förklara att han har min väska och hon ber mig skriva mitt namn på en lapp. Sedan ringer hon nåt samtal och säger att Mr Brad kommer in vid midnatt. Så vi går upp och väntar. Inte långt senare knackar någon mig på axeln. Jag vänder mig om och där står Mr Brad med min väska (och alla saker kvar!) i sin famn. Det var dock något som kändes lite skumt med hela den här grejen... Vet inte om det var att han hade 5 livvakter med sig eller om det var för att han såg ut som den största gangstern någonsin, men det var en läskig och samtidigt lycklig känsla jag fick när jag såg min väska... Vi bytte några ord, skakade hand och sedan gick han.
Jag kan dock inte förstå. Jag kan verkligen inte förstå. Varför skulle han ens lägga ner lite av sin tid på att försöka ringa upp folk på min mobil och hitta åt mig så jag kan få tillbaka min väska? Konstigt.
Tragiskt nog är det ju fortfarande Kuta vi pratar om. Så ett par timmar senare har någon varit och stulit min börs. Som jag nämnt tidigare innehöll pengar, kort, kamera och moppenyckel. Det värsta är att jag vet när det hände också. Jävla skitungar som gjorde det. GAH. Och ovanpå allt det så har dom som stal det köpt saker för 4000kr med mitt visakort. Känns underbart.
Imorgon är det skola igen och jag känner mig minst sagt otaggad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar