Från slott till koja...

Efter 4 nätter på ett rätt lyxigt hotell så kände vi att vi var sugna på en lite sunkigare tillvaro. Vi bytte därför hotell till ett 2-stjärnigt hotell lite längre från turistdelen av Kuta. Utsikten från balkongen är trendiga plåttak och skräpiga grusvägar så långt ögat kan nå.

Den oerhört vackra utsikten från vår balkong, som taget ur en dröm.

När vi checkade ut från vårt första hotell så fick vi räkningen på våra utgifter, 12000 IDR (10 kr) för det vi tagit från minibaren tyckte vi var billigt och bra. Sen såg vi summan för telefonen som fanns i rummet, 1.750.000 IDR (1650 kr). Då kräktes vi lite i munnen, det smakade dålig Nasi Goreng. Tydligen hade vi ringt ett samtal till en indonesisk mobiltelefon i nästan 5 timmar. Hur detta hade gått till hade vi ingen aning om då vi bara ringt några korta samtal, men det var bara att betala och se glad ut, dock så prutade vi ner telefonräkningen till hälften med vår svenska charm och vår (läs: Marres) stora urringning.

Chillin' in da hood

Nu har vi då alltså anlänt till vårt nya hotell och jag (Niklas) sitter här vid skrivbordet och njuter av lukten som bäst kan beskrivas som en melankolisk blandning av mögliga kuddar, Zlatans otvättade sockar och gammal inrökt farbror.

Tillochmed aporna är deprimerade här

Därför kommer vi nog tillbringa större delen av denna hotellvistelse vid poolen eller på bakgatorna här i slumkvarteren där vi idag hittade både psykotiska apor, stora tuppar, skällande hundar, troligen med rabies, och små indonesiska barn som antingen tyckte att uppsynen av mina halvbleka manboobs var väldigt underhållande eller så hade de aldrig sett en vit människa förut. Eller både och.

Stay tuned....

//Niklas